Inte fram - inte bak
Hej Gud! När man inte ska titta tillbaka, men heller inte kan se framåt, vilket håll ska man titta åt då?
Sällskapsdam...
Vad menas, Gud?
Två män satte in var sin kontaktannons på en kontaktsida på internet. Den ene formulerade sig:
Jag är en man,
i 40-års åldern, som söker en kvinna att
dela livet med. Jag är ekonomiskt trygg,
har en stor portion humor, och har glimten
i ögat och är nyfiken på det mesta.
Vidare är jag snäll, ödmjuk, omtänksam,
trogen och söker dig kvinna, som vill bli
behandlad med stor respekt. Kram.
Den andre skrev:
Jag är en man,
i 40-års åldern, som söker en kvinnlig
livspartner. Har grava alkohol och drogproblem
sedan tonåren. Jag är inte lätt att leva med
men du får se det som en utmaning. Stora skulder
hos kronofogden. Ha förstående för att jag ibland
"försvinner" utan att höra av mig. Kommer
dock alltid hem igen, och vill då att du tar hand
om mig som ett barn. Är trogen (ibland). Snäll,
men under vissa perioder så ska du acceptera
lite "hårdare tag". Hej!
Båda männen sammanstrålade efter 3 månader för att analysera sina resultat, och jämföra vem, som hade fått flest svar. Vem tror du?
Resultatet...
Varför får oftast trevliga, skötsamma, lojala, roliga, kärleksamma, plikttrogna och trofasta män leva ensam? Eller i vilket fall, så räcker det med att dom säger lite "fel" saker eller säger saker som gör kvinnan "lite lätt osäker och förvirrad", förstår inte riktigt om hans kärlek till henne är besannnad, vågar inte stanna kvar och därför lämnar honom omgående utan diskussion. Det behövs alltså inte speciellt MYCKET, för att hon ska sticka ifrån honom forever.
Medans män som super, är notoriskt otrogna, missgynnar sina barn, drogar, rymmer, nonchalerar henne, skiter i att arbeta, knarkar, stänger av mobilen hela natten, kallar sin kvinna för könsord, hamnar i slagsmål och blir knivskurna, ALLTID har sin lilla kvinna vid sin sida och som alltid ställer upp? DÅ går hon inte....
Nej, då passar det ju ypperligt att ha en trevlig, skötsam, lojal, roliga, kärleksam, plikttrogen och trofast man som man kan beklaga sig för. Natten igenom.....
När liemannen kommer...
Väl där så var han ganska pigg och jag frågade om han var hungrig. Jag stekte köttbullar men han hade ingen större matlust. Vi sjöng lite Beatles, och jag var lite förvånad av att han kunde så många låtar. Klockan 16.00 kom sjuksköterskan och gav honom 10 mg morfin. Han satte sig i sin stol, jag satte på honom syrgasen och han somnade bums.
Efter en stund kom en vikarie som var ganska osäker o oerfaren. Vi pratade lite om mannen och på vilket sätt han skulle tänkas att dö. Jag såg framför mig att han skulle somna in stilla, en vacker dag. Vilken som helst. Kl 20.00 så väckte vi honom för att göra honom färdig för natten. Jag pratade lite med honom och gav honom lite chokladbitar, som han älskade. Han pratade lågt, något om att en speciell person skulle komma med en blomma. Jag förstod inte. Killade lite på hans ben (han hatade alltid det) men ingen reaktion. Ena benet var dessutom ganska kallt tyckte jag.
Vi tog ut honom till toan och satte på han sin nattblöja. När han reste på sig från toastolen så såg jag att hans rumpa var alldeles platt, intryckt. Vi ställde honom vi sängen och vikarien skulle be honom lägga sig då det ringde på telefonen i köket. Jag sprang ut och svarade. Då ropar hon på mig att jag måste komma. Jag rusar in och ser mannen stå och stirra upp i taket och hon undrar vad han gör. - Han brukar ha lite konstiga saker för sig, svarar jag, samtidigt som jag ropar hans namn och säjer att han ska sluta. Det är inte roligt längre. Hans ben viker sig och vikarien skriker till och jag ber henne springa upp o ringa läkare. Mannen var hemma för paliativ vård (vård vid livets slut) men jag reagerade ändå. Jag satte mej på knä och la honom över mej. Hans ansikte var rött - på gränsen till lila, och jag försökte reflexmässigt med mun-mot-mun metoden. Jag stoppade ner min hand i hans mun och försökte dra ut hans tunga. På hans helt rakade huvud spred sig blodådror och hans ögon stog rakt ut. Jag ropade på henne att han håller på att dö. Jag ropade hans namn hela tiden men till slut blev han tyst. Hela ansiktet var som uppblåst, rött och svullet och jag kände inte igen honom, där han låg i mitt knä. Han blev tyst - men efter några sekunder kom sen sista sucken, som man hade hört - precis som på film. Jag ropade;
-Kom igen nu! Men han var död. Allt tog ½ minut. Jag la honom på golvet och vikarien kom ner. Ringde min chef som kom och vi hjälptes åt att göra honom fin....
Den andra gången som liemannen knackade på var i tisdags. Fast allt var lugnare. En njursjuk kvinna låg på ett boende en hel dag utan kontakt. Hennes mor, systrar o systerdotter vakade. Jag gick in och hon låg och andades tungt. Rosslade. Jag hade jouren och gick därför och la mig kl 02.00. Kl 02.30 knackade en personal på och sa att hon somnat in. Sjuksköterskor kom och dom anhöriga fick lämna rummet en stund. Dom tvättade och vi hjälptes åt att klä kvinnan i en fin dress. Allt var fridfullt. En blomma i handen, tända stearinljus, en bibel och ett foto. Sen fick dom annhöriga komma in igen och ta ett sista farväl.
Betydligt lugnare och fridfullare denna gång, och det kändes bra. Dom gick kl 04.00 och så även SSK. Kvar var jag och den andra nattpersonalen. Vi öppnade ett fönster och låste dörren (så inga andra boende av misstag skulle gå in). Kl 06.30 kom en läkare och dödsförklarade henne. Jag gick fram till den döde som låg där, och såg att hennes händer och armar (fyra timmar senare) var kritvita, som marmor - och hon var kall. Förutom det - så såg hon ut som hon sov. Jag hade även känt och jobbat med henne, sedan 2001.
Mysteriet quinnan
I trettiotre år har jag yrkesarbetat med dom. Har inte blivit klokare. Nu, vid snart 50 år så får jag anse mej "besegrad". Mina frågor kring mystiken som omgärdar henne får jag ta med mig i graven. Dom förblir olösta.
Så fort man kommit en quinna nära - så tar det inte lång tid innan hon tar avstånd. Det börjar först lite trevande med allmänt ointresse från hennes sida - sedan slutar det med avståndstagande och evig tystnad. Borta! Puff! Är det rädsla? I så fall - för vad?
Jag har försökt sätta mig "utanför mig själv" för att kunna se mig själv ur quinnans perspektiv. Vad har jag sett? Jo en man - med fel och brister som vilken annan man som helst. Men absolut inget frånstötande (OK jag är part i målet). Men likväl - under tjugofyra år har jag inte stött på en enda quinna som seriöst, velat bygga upp något med mig. Inte EN enda. Inte en enda quinna har lyckats ta ett eget initiativ. Eller kommit med ett förslag till mig. På tjugofyra år. Rekord? Inte ens i kraftigt berusat tillstånd.
Jag och quinnor tänker totalt olika. Om jag t.ex. anser att en speciell quinna och jag - skulle passa utomordentligt bra tillsammans, så tycker INTE den quinnan det. Om jag visar det tydligt för samma quinna - så glider hon bara tyst iväg....! Samma sak gäller omvänt. Om quinnan försöker övertyga mej om att VI skulle vara perfekta - så anser inte JAG det. Ett tydligt bevis på att jag och quinnor inte tänker lika.
Jag har t.o.m. satt en quinna till världen. Jag har alltså tillverkat en - men fullt likaså lär jag mig aldrig förstå hur dom tänker.
Inför 2008
Som ensam ser det helt klart annorlunda ut. Vill du att en förändring ska ske, så är det bara du själv som får komma med ideer och genomförandet. Många tycker att som ensam, så har man mycket lättare att förändra sin livssituation, om man nu vill det. Och så kan det vara, om det gäller på kort sikt - över dagen ex. Men när det gäller större förändringar, så är det klart lättare att diskutera fram något med den man lever med.
Jag kan inte lova mig själv något, men jag skall försöka - att under 2008 ta hand om min enorma frihet på ett mer effektivt sätt. Det krävs planering och det är endast jag själv som håller i trådarna. Trådarna i mitt liv. Trådarna som håller mig uppe och för mig framåt. I motsats till många andra "där ute", så är det bara jag som kan/ska påverka mig själv. Jag ska lova mig själv att stänga mina öron - och låta mitt hjärta styra mina steg.
Gott Nytt År - på mig själv...och Amen!
Jag såg det!!!!!!
Sen knäppte han av och slängde mobilen i soffan och gick ut i köket. Han svarade alltså inte. Ingen kommentar! Inte ens ett "OK" som bekräftelse. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva det, men det gjorde jag....."kul". Men nu vet jag hur det fungerar, iallafall. Väl värt att tänka på!
Tips till giftassugen karl
Att ingå äktenskap är för många män något alldeles speciellt och något som en man ser som något fulländat. Vägen dit är som bekant inte alldeles lätt eftersom man tvingas genom gå en del faser. Dom första faserna är relativt enkla att passera, men ju längre fram man kommer, dessto knepigare blir det.
Fas ett:
1. Gå fram till en kvinna som du känt ett tag och har ett gott öga till (på arbetet, på firmafesten, danskursen eller kollega). Säg orden:
- Jag älskar Dig! Älskar du mig?
Hon kommer då att svara: Ja!
Så! Ni är nu ett par.
Fas två:
2. Efter c:a en månad, så knackar du din partner på axeln och frågar:
- Hej, älskling! Vill du gifta dig med mig?
Hon kommer då att svara: Ja! Och så gör ni det.
Du har nu passerat fas ett och två. Fas tre infinner sig c:a 24 timmar efter själva bröllopsakten.
Fas tre:
Den består i att ni båda ska ta hand om era bröllopspresenter. Nu börjar egentligen det kluriga och många män tycker detta praktiska arbete är förödande. Men det är alltså en del i själva giftemålsprocessen.
Vad man enklast gör, är att försöka samla ihop alla mottagna presenter och ställa i ett avskilt rum. Där kan man lätt avgöra hur mycket det samlade värdet är. Det är viktigt. Har t.ex släkten på din sida givit lika mycket som hennes? Gör upp en lista och specificera. När detta är klart, så återstår transporten från stället där mottagningen ägde rum till gemensamma boendet. Att hyra en släpkärra är inte alls någon dum ide´. Något att ha med i planeringen.
Fas fyra:
Nu stiger svårighetsgraden ytterligare för den lyckostinne brudgummen. Det som varit lätt i början, ter sig nu väldigt knepigt. Och som sagt, vem har sagt att det ska vara enkelt att bli lycklig? Fjärde fasen består i att skicka ut tackkort. Här är det många som anser att det knappt är lönt att gifta sig p.g.a. detta jobb. Därför drar sig många män för att ens nämna ordet "stadga sig". Men iallafall, det ska göras. Försök att minnas hur många som egentligen infann sig under själva bröllopet. Glöm inte någon. Gör en skiss. Sätt er ner båda två och ta god tid på er. Skulle ni inte komma ihåg alla ni bjöd in (för det var ju egentligen några månader sedan), så gör det ingenting. Om ni båda två avspänt sitter och bollar minnestankar emellan eder så kommer ni nog ihåg vilka det var. När någon av Eder kommit på ett namn, skriv ner det på en kladdlapp så länge. Ni kan sedan använda denna kladd när ni ska skriva själva tackkortet. Svårt - men med tiden så ger det sig...
Fas fem:
Fas 5, den som vi anser vara den sista fasen och den absolut svåraste. Hade denna fasen inte infunnit sig, så hade förmodligen världen sett annorlunda ut idag. Denna fas gör att mången man drar sig för giftemål. Fasen är antagligen naturens egen kraft, att se till så inte alla män ska bli gifta. Våran jord skulle då bli överbefolkad på kort tid. Slutfasen kan vi kalla den för, och den handlar om hur och var ni ska placera Era möbler i ert slutgiltliga bo. Stora problem alltså. Men även nu, gör upp en skiss! Sätt er ner båda två och rita upp er lägenhet/hus. Rita upp era möbler i rätt propotioner på papper, och klipp ut. Det hela ska se ut som ett dockskåp - fast sett ovanifrån. Detta är egentligen en bra test på hur ni båda kan samarbeta. "Ska den blå byrån stå i hallen - eller i sovrummet under den röda spegeln?". "Ska mormors vitrinskåp placeras i köket bredvid fabro Bengts moraklocka - eller ställer vi den jämte beddsoffan i lilla rummet?".
Frågorna kommer att bli många, och har ni löst dessa problem tillsammans, så tror jag att ni kommer att få många härliga år tillsammans.
Tyvärr, är det ju så att för att bli lycklig, så krävs arbete. Fas 1 & 2 är ju som vi alla vet en enkel transportsträcka fram till dom många tuffa faserna i slutet. Men enträget arbete vinner i slutändan! Tro oss!
Amen
Sammanfattning
I det här landet är det i praktiken och teorin omöjligt för en man att "stadga" sig. Varför bor jag kvar här? Varför flyttar jag inte ifrån detta land, där befolkningen knappt kan stava till gemenskap? Men är det bättre i andra länder? Vet ej, troligtvis inte. Dom sista åren jag har kvar här på jorden, kan jag få dela dom med någon annan, tack? Detta land är ett träsk för människor som söker kontakt eller vill behålla den man haft. Ett land fylld av ensamhet och nonchalans. Omänsklighet.
I det här landet gör en man i byxan om en kvinna tittar "lite extra" på honom under 2 sekunder, och lever sen på detta tillfälle i flera dagar. Så illa är det. I det här landet så räcker det inte med att vara trevlig, normalt funtad och klä sig som det anstår en man. Det behövs så mycket mer, för att falla någon på läppen. För att en quinna ska känna sig trygg och acceptera. Så är det att leva i detta land.
Det här landet är en avgrund, för en människa som vill ha kontakt med en annan. För en människa med behov av daglig kontakt, är det här landet inte bra. När en människa väljer att "arbeta ihjäl sig" för att på jobbet är enda stället som han får social kontakt, då är det illa ställt. I det avseendet, ett U-land. Detta landet är förmodligen det enda landet där om du ställer samma krav på dina vänner som dom gjort på dig, då försvinner dom. Och det dröjer inte länge förrän dom är borta.
I detta land får du ta ansvar för allting i ditt liv själv. Ingen annan är intresserad. I detta land reagerar ingen. Dom har sitt på sin kant - och du ska ha ditt. Punkt slut. I detta land kan man inte säga "vi", "våran", "vårt" eller "oss". Du ska alltid säja "min", "mitt" eller "jag"...
I detta stora land, bor för lite folk per kvadratmeter. Inte konstigt att man tar in folk från andra länder. Det förstår jag. När man inte får tillverka själv.
Och var inte för snäll i detta land. Då äter dina vänner upp dig. I detta land pratar man nedsättande om sina nära, men i slutändan så umgås man hellre med dom än med Dig. Bara så du vet!
Om du vill "försvinna" för ett tag, så är detta landet det bästa du kan tänka dej. Ingen bryr sej eller ifrågasätter din identitet. Så välkommen till Sverige!
Vad krävs av dig för att du ska kunna uppnå den höga statusen "number ONE" för någon? Alltså att du ska vara den som betyder MEST för den du älskar? I detta land så finns det alltid någon annan bland dina vänner som är "number ONE" för han/henne. Själv blir du aldrig mer än "number TWO", som bäst. Så fungerar det i detta land. Du får m.a.o. ALLTID anpassa dig och ta hänsyn till att förändringar kan ske. I ett förhållande "händer ju så mycket".
Du får besöka dina vänner när DOM kan. Var flexibel i dom ögonblicken. Eller INTE! Men kom ihåg, ingen anpassar sig efter Dig. Never ever!
Varför väljer jag att bo kvar här? Finns det NÅGOT som håller mig här? Finns det något alternativ? Har jag några förpliktelser mot någon? Förväntar sig någon att jag ska stanna kvar? Kräver någon det? Är någon beroende av mig här? Bryr sig någon om jag flyttar?
Sammanfattningsvis, så är det väl bara i det här landet, som folk nonschalerar ens försök till kontakt - och i samma andetag frågar mej: - VARFÖR LEVER EN SÅN SOM DU ENSAM?
Är det Du som styr mitt liv, Gud?
Jag har varit "nära" några gånger. Nära att hitta nåt att leva efter. Dela livet. Något meningsfullt. Men alltid slutar det med att "något" kommit emellan. Är det Du som ser till det? När det gäller andra personer jag känner, så har det hänt att det som kommit emellan, "hjälpt till". Men inte i mitt fall. Vad vill Du med mitt liv, Gud? Vad har Du för plan? Hur resonerar Du? Du får gärna berätta, jag är nyfiken. Varför styr Du mitt liv åt motsatt håll hela tiden? Varje dag, år efter år. Varför går det aldrig åt det hållet JAG vill?
När jag ställer minsta krav på mina medmänniskor, så försvinner dom. Dom gör inte ens en antydan till kontakt mer. Det tycker jag verkar overkligt. Det gäller för NÄSTAN alla. Varför? Om man "kräver" att en vän ska besöka en lika väl som jag besöker honom, så försvinner han. Är inte DET lite märkligt, Gud? GÖR man så? Eller håller du mina vänner borta? Man gör inte ens en antydan till att återskapa vänskapen igen. Konstigt, tycker jag. Ska det vara så enkelt att bli av med vänner? Att be dom om samma sak som dom ber mej?
Om det inte är Du, Gud, som håller i trådarna, vem är det då? Din fiende? Ibland ser jag mitt liv som en fotbollsmatch. Man har bara en match, sen är det slut. I vissa matcher så är man inte "vän med målstolparna". Man har inte marginalerna på sin sida. Kan livet te sig så? Synd i såfall.
Varför låter Du aldrig mig hamna i första rummet hos någon? Varför finns det ALLTID någon som betyder mer för någon? Har jag höga krav när jag vill hamna som nummer ett i någons liv? En del säjer att jag visst är den som betyder mest för någon. Jag vill:
1. ...betyda mest för någon i hennes liv.
2. ...denna personen ska vara en kvinna.
3. ...jag skall älska kvinnan och dela livet med henne.
Är det höga krav? Är det en orimlighet? Är det inte det som livet går ut på? Om det är Du som styr mitt liv, varför tillåter Du mej inte? Varför styr Du mitt liv åt motsatt håll, varje dag? Har inte jag någon rätt att känna meningsfullhet, trygghet, glädje, känna mig älskad av den som jag älskar som många andra här på jorden? JAG försöker varje dag. Men inte DU!
Är detta sant?
Sverige som U-land
Att dra upp exempel är lönlöst! Så vet ni vad? Vi skrattar åt det istället! För ibland kan man bara tro att det inte är någonting annat än en dum jävla lek, alltihop. Vuxna människor - som bär sig åt som ungar. Tittut, var e du? När jag var yngre så trodde jag inte att avståndstagande hörde hemma i vuxenvärlden.
När kravet på att du ska få umgås med din kamrat, är att du besöker honom - eller hämtar honom, då har det gått långt. Och du får jättegärna hjälpa dina vänner när flyttlasset ska köras, men efter det så "stänger man butiken". Vad fan e de? Man kan inte ens tycka något, ta till sej något. Kommentera något. Man reagerar inte längre! Man bryr sej inte. Man skiter i vilket - så länge det är bra hemmavid. Du kan snart promenera naken in på Ica och handla, utan att nån lyfter ögonbrynen.
Själv så kan du ha åsikter om allt och inget. Och det är bra - yttrandefriheten fungerar. Att ingen vågar kommentera ditt tyckande kanske är en del av själva yttrandefriheten? Eller är man bara allmänt hjärndöd nu förtiden?
Året 2007
Mjäka och krusa
