Hej Gud!

...efter ett antal timmars nattliga diskussionssamtal med div arbetskamrater:

Varför får oftast trevliga, skötsamma, lojala, roliga, kärleksamma, plikttrogna och trofasta män leva ensam? Eller i vilket fall, så räcker det med att dom säger lite "fel" saker eller säger saker som gör kvinnan "lite lätt osäker och förvirrad", förstår inte riktigt om hans kärlek till henne är besannnad, vågar inte stanna kvar och därför lämnar honom omgående utan diskussion. Det behövs alltså inte speciellt MYCKET, för att hon ska sticka ifrån honom forever.

Medans män som super, är notoriskt otrogna, missgynnar sina barn, drogar, rymmer, nonchalerar henne, skiter i att arbeta, knarkar, stänger av mobilen hela natten, kallar sin kvinna för könsord, hamnar i slagsmål och blir knivskurna, ALLTID har sin lilla kvinna vid sin sida och som alltid ställer upp? DÅ går hon inte....

Nej, då passar det ju ypperligt att ha en trevlig, skötsam, lojal, roliga, kärleksam, plikttrogen och trofast man som man kan beklaga sig för. Natten igenom.....

Två gånger i mitt liv har jag råkat ut för liemannens hemkomst. Båda i jobbets vägnar. Första gången var för 2½ år sedan, i oktober 2005. Jag arbetade på ett boende för funktionshindrade (och gör än idag). Mannen var i bedrövligt tillstånd och hans dagar var räknade. Flera gånger var han på sjukhus men man skickade hem honom för man kunde inget göra. Hans diagnos var Down Syndrom (vilket vanligt är att man har hjärtfel, som han hade) och jag hade jobbat mycket med honom sedan 2001, så jag kände honom väl. Denna dag så jobbade jag extra för en ordinarie personal som hade semester. Jag jobbade dagen innan och sov jour, åkte hem ett par timmar och kom sedan tillbaka vid 14 tiden. På väg till boendet så mötte jag en sjuksyster och en läkare som hade ordinerat mannen lite morfin, så han skulle sova lite (var orolig och var uppe på nätterna och sprang).
Väl där så var han ganska pigg och jag frågade om han var hungrig. Jag stekte köttbullar men han hade ingen större matlust. Vi sjöng lite Beatles, och jag var lite förvånad av att han kunde så många låtar. Klockan 16.00 kom sjuksköterskan och gav honom 10 mg morfin. Han satte sig i sin stol, jag satte på honom syrgasen och han somnade bums.

Efter en stund kom en vikarie som var ganska osäker o oerfaren. Vi pratade lite om mannen och på vilket sätt han skulle tänkas att dö. Jag såg framför mig att han skulle somna in stilla, en vacker dag. Vilken som helst. Kl 20.00 så väckte vi honom för att göra honom färdig för natten. Jag pratade lite med honom och gav honom lite chokladbitar, som han älskade. Han pratade lågt, något om att en speciell person skulle komma med en blomma. Jag förstod inte. Killade lite på hans ben (han hatade alltid det) men ingen reaktion. Ena benet var dessutom ganska kallt tyckte jag.
Vi tog ut honom till toan och satte på han sin nattblöja. När han reste på sig från toastolen så såg jag att hans rumpa var alldeles platt, intryckt. Vi ställde honom vi sängen och vikarien skulle be honom lägga sig då det ringde på telefonen i köket. Jag sprang ut och svarade. Då ropar hon på mig att jag måste komma. Jag rusar in och ser mannen stå och stirra upp i taket och hon undrar vad han gör. - Han brukar ha lite konstiga saker för sig, svarar jag, samtidigt som jag ropar hans namn och säjer att han ska sluta. Det är inte roligt längre. Hans ben viker sig och vikarien skriker till och jag ber henne springa upp o ringa läkare. Mannen var hemma för paliativ vård (vård vid livets slut) men jag reagerade ändå. Jag satte mej på knä och la honom över mej. Hans ansikte var rött - på gränsen till lila, och jag försökte reflexmässigt med mun-mot-mun metoden. Jag stoppade ner min hand i hans mun och försökte dra ut hans tunga. På hans helt rakade huvud spred sig blodådror och hans ögon stog rakt ut. Jag ropade på henne att han håller på att dö. Jag ropade hans namn hela tiden men till slut blev han tyst. Hela ansiktet var som uppblåst, rött och svullet och jag kände inte igen honom, där han låg i mitt knä. Han blev tyst - men efter några sekunder kom sen sista sucken, som man hade hört - precis som på film. Jag ropade;
 -Kom igen nu! Men han var död. Allt tog ½ minut. Jag la honom på golvet och vikarien kom ner. Ringde min chef som kom och vi hjälptes åt att göra honom fin....

Den andra gången som liemannen knackade på var i tisdags. Fast allt var lugnare. En njursjuk kvinna låg på ett boende en hel dag utan kontakt. Hennes mor, systrar o systerdotter vakade. Jag gick in och hon låg och andades tungt. Rosslade. Jag hade jouren och gick därför och la mig kl 02.00. Kl 02.30 knackade en personal på och sa att hon somnat in. Sjuksköterskor kom och dom anhöriga fick lämna rummet en stund. Dom tvättade och vi hjälptes åt att klä kvinnan i en fin dress. Allt var fridfullt. En blomma i handen, tända stearinljus, en bibel och ett foto. Sen fick dom annhöriga komma in igen och ta ett sista farväl.
Betydligt lugnare och fridfullare denna gång, och det kändes bra. Dom gick kl 04.00 och så även SSK. Kvar var jag och den andra nattpersonalen. Vi öppnade ett fönster och låste dörren (så inga andra boende av misstag skulle gå in). Kl 06.30 kom en läkare och dödsförklarade henne. Jag gick fram till den döde som låg där, och såg att hennes händer och armar (fyra timmar senare) var kritvita, som marmor - och hon var kall. Förutom det - så såg hon ut som hon sov. Jag hade även känt och jobbat med henne, sedan 2001.  

Jag har aldrig förstått quinnor. Dom har aldrig förstått mig. Jag har under tjugofyra år försökt att begripa mej på fenomenet, men måste erkänna att jag inte lyckats nåt nämnvärt. Under lika många år (halva min livstid) har jag försökt komma dom närmare - men ju mer jag närmat mig dom, desto längre bort har dom glidit undan, tyst och sakta, likt en slibbig svart skogssnigel, på en regnvåt skogsväg, av rädsla för att bli överkörd...

I trettiotre år har jag yrkesarbetat med dom. Har inte blivit klokare. Nu, vid snart 50 år så får jag anse mej "besegrad". Mina frågor kring mystiken som omgärdar henne får jag ta med mig i graven. Dom förblir olösta.

Så fort man kommit en quinna nära - så tar det inte lång tid innan hon tar avstånd. Det börjar först lite trevande med allmänt ointresse från hennes sida - sedan slutar det med avståndstagande och evig tystnad. Borta! Puff! Är det rädsla? I så fall - för vad?

Jag har försökt sätta mig "utanför mig själv" för att kunna se mig själv ur quinnans perspektiv. Vad har jag sett? Jo en man - med fel och brister som vilken annan man som helst. Men absolut inget frånstötande (OK jag är part i målet). Men likväl - under tjugofyra år har jag inte stött på en enda quinna som seriöst, velat bygga upp något med mig. Inte EN enda. Inte en enda quinna har lyckats ta ett eget initiativ. Eller kommit med ett förslag till mig. På tjugofyra år. Rekord? Inte ens i kraftigt berusat tillstånd.

Jag och quinnor tänker totalt olika. Om jag t.ex. anser att en speciell quinna och jag - skulle passa utomordentligt bra tillsammans, så tycker INTE den quinnan det. Om jag visar det tydligt för samma quinna - så glider hon bara tyst iväg....! Samma sak gäller omvänt. Om quinnan försöker övertyga mej om att VI skulle vara perfekta - så anser inte JAG det. Ett tydligt bevis på att jag och quinnor inte tänker lika.

Jag har t.o.m. satt en quinna till världen. Jag har alltså tillverkat en - men fullt likaså lär jag mig aldrig förstå hur dom tänker.