Hej Gud!

Jag har aldrig förstått quinnor. Dom har aldrig förstått mig. Jag har under tjugofyra år försökt att begripa mej på fenomenet, men måste erkänna att jag inte lyckats nåt nämnvärt. Under lika många år (halva min livstid) har jag försökt komma dom närmare - men ju mer jag närmat mig dom, desto längre bort har dom glidit undan, tyst och sakta, likt en slibbig svart skogssnigel, på en regnvåt skogsväg, av rädsla för att bli överkörd...

I trettiotre år har jag yrkesarbetat med dom. Har inte blivit klokare. Nu, vid snart 50 år så får jag anse mej "besegrad". Mina frågor kring mystiken som omgärdar henne får jag ta med mig i graven. Dom förblir olösta.

Så fort man kommit en quinna nära - så tar det inte lång tid innan hon tar avstånd. Det börjar först lite trevande med allmänt ointresse från hennes sida - sedan slutar det med avståndstagande och evig tystnad. Borta! Puff! Är det rädsla? I så fall - för vad?

Jag har försökt sätta mig "utanför mig själv" för att kunna se mig själv ur quinnans perspektiv. Vad har jag sett? Jo en man - med fel och brister som vilken annan man som helst. Men absolut inget frånstötande (OK jag är part i målet). Men likväl - under tjugofyra år har jag inte stött på en enda quinna som seriöst, velat bygga upp något med mig. Inte EN enda. Inte en enda quinna har lyckats ta ett eget initiativ. Eller kommit med ett förslag till mig. På tjugofyra år. Rekord? Inte ens i kraftigt berusat tillstånd.

Jag och quinnor tänker totalt olika. Om jag t.ex. anser att en speciell quinna och jag - skulle passa utomordentligt bra tillsammans, så tycker INTE den quinnan det. Om jag visar det tydligt för samma quinna - så glider hon bara tyst iväg....! Samma sak gäller omvänt. Om quinnan försöker övertyga mej om att VI skulle vara perfekta - så anser inte JAG det. Ett tydligt bevis på att jag och quinnor inte tänker lika.

Jag har t.o.m. satt en quinna till världen. Jag har alltså tillverkat en - men fullt likaså lär jag mig aldrig förstå hur dom tänker.