Hej Gud! Det är jag igen. Jag undrar hur du ställer dig till det här med att en människa kan vara "alldeles för snäll". Du pratar ju ibland om att ödmjukhet och fromhet är viktiga egenskaper - hur är det med "ren snällhet"? Kan man bli dum i huvudet av att vara alldeles för snäll? Jag bara undrar - för jag har ibland fått höra att jag är det när en relation gått galet. När jag accepterat för mycket. När jag svalt för mycket - bara för att jag ville väl och att det skulle bli något bra mellan en speciell person och mej. Då har jag efteråt fått höra att jag var alldeles för snäll, godtrogen, naiv och blåögd. Jag borde ifrågasatt och satt en gräns - eller ställt ultimatum. Och ställt krav. Stoppat fantasierna och utsvävningarna. Ja, varför gjorde jag inte det? Felet verkar ligga hos mig. Jag fick en ursäkt av en vän idag - hon var ledsen för vad hon tyckte hon "ställt till med". Härom dagen fick jag en fråga från en
annan människa: Hur hade det sett ut idag - om jag inte gjort det jag gjorde mot dej, då?
Då frågar jag mig, Gud: Varför
gör folk så mot mig, då? Handlar det om att man tappat respekten för mig som människa? För inte skulle dom väl göra så mot någon
annan? Nää, det tror inte jag heller. Vad tycker du, Gud? Är jag tvungen att bli en ond människa? Amen
