Hej Gud! Nu spekulerar jag igen! Varför välja att leva ensam? Varför ens välja att
bo ensam? Varför välja bort någon som kan vara ens livskamrat? Skulle inte det vara kul? Man ställer för- och nackdelar mot varandra. Singelliv kontra förhållande. Varför inte älska någon "där ute", när det finns så många som kanske vill bli älskade? Borde inte
det vara att föredra? Man kan lätt bolla tankar med någon - istället för att alltid komma fram till sina egna slutsatser. Vad är det som säger att
dom är så bra? Underliga frågor dom här. Livsåskådning. Fördelarna vet vi väl alla vilka dom är, om man som jag, endast vill vara "förtrolig" och ha fysisk kontakt med den jag älskar, eller åtminstone tycker mycket om. Något annat är inte att tänka på. Där har vi
en fördel. Man har liksom "sitt på det torra". En annan fördel är ju att livet fylls av lång och förtrolig vänskap. Gemensamma erfarenheter. Man blir givetvis också starkare som individ. Alla behöver vi någon form av bekräftelse, och den får vi genom vår livskamrat, varje dag, året om, utan att vi ens tänker på det - för vi tar den för givet!!! Den ska bara finnas där. Som ensam - får du hela tiden
söka bekräftelse, varje dag, (om du har behov av det). Det tar givetvis
mycket energi av dig som människa, men det kan också vara kreativt. Amen
